K

Idag var ju Funny med mig på jobbet, för att hon skulle slippa vara ensam hemma (det tycker hon är tråkigt juh...) Funny har varit med mig innan, när jag jobbat hos Jimmy, men nu var det ett bra tag sedan. Han älskar hundar, speciellt Funny, och kärleken är besvarad!

Som dagen såg ut, vädermässigt, hade han nog valt att tillbringa större delen av tiden i sängen. Men inte sjutton hade han tid med det idag! Nä, det skulle busas med Funny, gosas med Funny och pratas med Funny. Hon följde honom som en hund...(haha) Var till och med, när han skulle hänga tvätten i badrummet. Han "vilade" en halvtimme, och då var Funny vid hans sida, så han klappade henne hela tiden...

När vi var ute, vi skulle till ICA, så hade Funny sin neongula sele på sig.  Jag hade Funny i vänsterhanden, Jimmy under högerarmen. Nästan framme vid ICA, möter vi en kvinna med en 7-8 åring (på ett ungefär) jämte sig. Flickan tittar på oss och säger sedan:

" Varför håller inte han som är blind, i hunden?"

Först fattar jag ingenting, men sedan går det upp ett ljus. Hon trodde ju att Funny var en ledarhund!!!!

Min pryo-elev uppförde sig utmärkt hela dagen. Djur är utmärkt terapi, i mer än ett avseende.