K

Min mormor hade verkligen "gröna fingrar". En blomma som för blotta ögat var stendöd, kunde hon få att blomstra upp. Jag har INTE ärvt denna egenskap. En krukväxt hos mig, lever för det mesta, max en månad. (därför har jag av naturliga skäl, inte särskilt många växter) Jag har TILL OCH MED lyckats ha ihjäl en sk "garderobsblomma", vilket i stort sett ska vara omöjligt.

MEN....det finns två undantag...mina "Mackeblommor". Att jag kallar dem så, beror dels på att jag inte vet vad de heter, men mest för att när vi rensade ut hans lägenhet, efter hans (alltför tidiga) död, så stod dessa blommor i ett av hans fönster, ganska ledsna och  illa tilltygade, för Markus hade inte heller någon vidare bra relation med krukväxter. Jag tog hem dem, för jag tänkte, att de var ju redan halvdöda, så jag kunde knappast göra mer skada.

De här växterna VÄGRADE ge upp. Detta trots min, minst sagt omilda behandling. Jag har haft dem sedan september -05 och de har inte fått ny jord på fyra år. Växtnäring, nej det vet de inte ens vad det är för något. De har trillat i backen och blivit avbrutna på mitten, jag glömmer att vattna dem, alternativt dränker dem i vatten. Katter har käkat på dem otaliga gånger samt krafsat bort jord som jag inte ersatt. Dessutom, där de står nu, nära balkongdörren, utsätts de för alltför stark sol sommartid, och minusgrader vintertid. Men de bara växer!!!!!




Ja ja, de kanske inte är så vackra, för de är otämjda, vildvuxna och spretar åt alla håll....men de är mina, de är livsälskande, envisa, karaktäristiska och väldigt väldigt speciella för mig.....

Mina Mackeblommor helt enkelt.....